Fredag den 18 januari – coola Rio de Janerio

Moderna Museet inledde sitt 50-årsjubileum med Tid och Plats: Rio de Janeiro 1956-1964. Konst, arkitektur, film, musik och hela den neo-konkretistiska rörelse som ägde rum i Rio under den här perioden. Snygg, sval och elegant utställning, sammanställd av curator Paulo Venancio Filho. Han själv en ödmjuk och lågmäld person, som i sitt invigningstal bland annat talade om Bossa Novan, så behaglig och sofistikerad, så intim, som om Tom Jobim bara sjunger för just Dig. Lars Nittve var som vanligt strålande och välformulerad, jag tillhör hans beundrarskara. Men ändå, för oss som levt i Brasilien och tagit del av det rika konstlivet, kändes det som om vi blev lite lurade. Trots Oscar Niemeyers böljande former i taket, saknades sensualismen. Och var fanns kaoset, den farliga energin, som hela tiden omgav konstens utveckling? Jag saknade också utlevelsen hos nyckelkonstnärerna Helio Oiticia och Lygia Clark, alla deras experminent i de fattiga favelorna, när konsten klev ut ur gallerierna, i performance, gräns mellan människa och konst, rum, rörelse och människa. Visserligen finns allt detta att läsa i den fina lilla katalogen, så besökare, glöm inte att titta i den, den är inte sval!