Lik Tokyo?

Själv känner jag inte alls likheten med Tokyo, förutom drömmarna och pulsen. Olikheterna är för många så väl arkitektoniskt, färgmässigt som människorna man möter. De skriande gapen mellan fattiga och rika till exempel. Till skillnad mot i Tokyo, där eleganta och värdiga taxichaufförer, hissflickor och trafikpoliser faktiskt har en försvarlig lön. Allt är rent, putsat, varje bil. Inställningen till västerlänningar skiljer likaså. Trots den artigt vänliga skölden hos japanerna, kan den likaväl dölja ett förakt för oss vulgära västerlänningar. Här tas vi emot med oförställd beundran och öppna famnen. Det påminner mig nästan mera om Brasilien, denna glädje parad med en tillvaro på liv och död, mörker och ljus. Livet hänger på en skör tråd, mitt i färger och optimism. Idag finns många fattiga, men man håller på att ta sig ur detta tillstånd och om bara några år räknar man med en drastisk ökning av medelklassen. Som i sin tur blir nya konsumenter med nya krav på förbättrad livsstil, nya behov. Snart vill 1 miljard kineser ha egen bil – då måste miljölösningen vara på plats!