Vad har fastnat efter Milanoveckan?

Nu har det gått en vecka sen vi kom hem från Milano. Vissa delar har sjunkit undan medan andra flutit upp. Jag kan inte hjälpa att jag känner viss vämjelse. Fortfarande övermätt. För mycket av allt, nästan oanständigt. Och jag kan då rakt inte förstå vad Bo Madestrand menade i DN när han skrev att man märkte av recessionen. Tvärtom. Verkade som om alla designer tänkt ut sina pråliga produkter från högkonjunkturens högsta höjder. Guld och glans, krom och plast. Dyraste dyra begränsade serier. Till och med glada favoriten Moroso hade stängt in sig bakom utestängade hårda plastväggar. Deras fantastiska konceptuella installationer av Tokujin Yosikawa och Dosh & Levien från i fjol hade i år, naturligt nog visserligen, översatts i västerlänskt anpassade och säljbara produkter. Studio Jobs dekonstruktion av en kinesisk blomsterpyramid uppgick till 67.000 Euros, medan det antika originalet stannade på 38.000 Euros. Folkloren, Etno, blomstren, glädjen, kitschen från i fjol hade blivit Noveau Riche över en natt. Eller beror det helt på vilken sinnesstämning man själv befinner sig i? Jag kanske har helt fel? Jag missade massor, trots att jag försökte mycket. Första dagen gick vi i samlade tropp, dag två i mindre grupper på mässan, och dag tre kastade vi oss alla ut på egna äventyr för att verkligen kunna se exakt vad vi ville hinna sista dagen. På flyget hem frågade jag mina kollegor vad som berört dem mest. Natalie Djurberg på Prada sade Annika, någon annan sade Peter Greenaways filminstallation om Sista Nattvarden, Francis Bacons konstutställning, Lucy & Jorge Ortas Antarcticautställning. Cassinas jubileumsutställning på Triennalen. De olika poetiska japanska inslagen på stan. Rosanna Orlandi sympatiska utställnings-café-shop space. Kerstin Sylwan, vår projektledare för Saving the Planet in Style deltog i delen som verkligen handlade om den hållbara utvecklingen, klimaten http://www.systemreload.org/ Annars var det skralt med hållbarhetsperspektivet i Milano. Undantaget Salone Satellite. Kort sagt, bättre på stan än på mässan. Stolt över de unga svenskarna som utmärkte sig i hållbarhetens tecken, stolt över våra etablerade svenska designer som fick plats sida vid sida med de internationella storstjärnorna i l’Uomo Vogue och stolt över de stabila och sympatiska svenska möbelproducenterna som står sig. Kul hade jag dag och natt, trots övermättnaden.