Kultur i Glesbygd: Svenssons Loge i Björbo – 40 år senare

Fredag eftermiddag. Kastade mig på tåget upp till Dalarna och min hemby Björbo för att få vara med när och fira 40-årsminnet av Svenssons Loge. Logen tvingades stänga på grund av konkurs efter 10 års intensiv verksamhet mellan 1967-1978. En kulturell mötesplats i Björbo som skapades av en djärv inflyttare Alex Svensson. Han slog sig ned med familjen i Handbacken och öppnade kulturcentrum i en gammal loge. Alla möjliga kulturpersonligheter kom från hela Sverige till vår lilla by. Arthur Lundqvist, Maria Wine, EWK, Jan Lindblad... Jag hade aldrig känt till att man nu 40 år senare bestämde sig för att fira Svenssons Loge ocm inte Alex själv och reportern Christer Gruhs frågade om jag ville skriva en text till jubileumsskriften. Jag är så glad att jag tog chansen och for hem, trots att jag egentligen inte alls hann med. Det är sånt man bara måste göra. Det betydde så mycket. Jag fick vara med om förkvällen då ett femtiotal från de närmaste kretsen samlades till en generös trerättersmiddag, musik, historieberättande och tal. Sedan var jag tvungen att ta första tåget tillbaka till Stockholm nästa dag och missade därmed den stora festen då 200 besökare strömmade till Svenssons loge. Läs mera på Christer Gruhs blogg, journalisten från Falu-kuriren som bor i Svenssons Loge om somrarna och nu stod som värd tillsammans med hustrun Iréne. Hoppas de gör om det igen.

Återger här min text i sin helhet, trots att det egentligen är alldeles för långt för en blogg, men det finns inget annat att länka till:

Tio år med Svenssons Loge ur en Björbokullas perspektiv

Jag stod på Konsumtrappan och tittade nyfiket på när Teddy Gummerus och hans fru Barbro svängde in på parkeringen i sin gråblå skåpPV. I bilfönstret satt en skylt som det stod "PRESS" på. Teddy klev ur först, med sitt yviga hår och skägg, klädd i en stor blå Wåhlstedtströja. Barbro kom strax efter med sitt raka svarta hår och långa lugg. Hon skrev för Femina. Jag följde varje steg när de självsäkert gick in i Konsum för att proviantera innan de for vidare till Svenssons Loge. Snart kom det ännu fler i liknande mundering, bohemiska och världsvana. 1967. Jag var bara tolv år när Svenssons Loge slog upp sina portar vid Forsen och världen vidgades inför mina ögon.
Jag kände redan väl till den exotiska familjen Gummerus. De levde ett liv som jag drömde om att få när jag blev stor. Att bo i Rom på vintern och i Lövbergets fäbodar på sommaren och att jobba med kultur. Det lär förresten ha varit Edvard Gummerus som först lockade Alex till Björbo och pekat ut tomten som sedan skulle bli Svenssons loge. Alex, den oförvägne. Han var modig han, som vågade slå ner pålarna i Björbo och komma med så storslagna idéer om att öppna kulturhus vid Forsen. Att tro att man är någon i Björbo kan lätt straffa sig.
Trots viss lokal skepsis, fick Björbo både uppmärksamhet och berömmelse tack vare Svenssons Loge. En ström av kulturpersonligheter sökte sig dit under åren. Musik, film, litteratur, konst och konsthantverk. Jan Lindblad, EWK och andra välkända visade sina alster. En grupp talangfulla konsthantverkare flyttade in och drejade och smidde silver på logen. Vi unga i byn följde dem på distans och kollade noga in hur de var klädda, vad de sade, hur de levde och vad de handlade i affären. Där fanns Egon, stiliga Barbro, gulliga Britt, ouppnåelige Ulf… och vad de nu hette. Den som jag lärde känna mest hette Ingrid Modig, hon kom senare och var yngre än de andra. NybyggMarit och jag brukade hälsa på henne i Sågstugan (Tortilla Flat) på kvällarna. Hon hade Che Gevara på väggen, lera under naglarna, bjöd på kryddigt te och berättade allvarligt om det stora konstnärskapet.
När jag konfirmerade mig fick jag som alla andra en del pengar i present. Pengar som var avsedda för ett fint och hållbart minne från konfirmationen. Jag kunde inte bärga mig. Jag tog hela summan och gick genast och köpte mig en oemotståndlig gul klockhatt. Till den köpte jag en lika knallgul dräkt med jacka och supermoderna korts. Men det var min syster Meka som fick premiärpromenera med hatten på byn. Hon var mycket modigare än jag på det viset. Så en dag, när jag var på fiket och hade den gula dräkten på mig kom Ulf, den begåvade silversmeden, med solblekt hår och varmt leende och sade något vänligt till mig. Jag minns inte exakt vad, bara att det var något positivt om den glada gula färgen. Jag känner än i kinderna hur förlägen och förtjust jag blev. Vi beundrade Ulf på avstånd. Det var så romantiskt när han fick ihop det med en riktig flokulla, Gun Östman, som han sedan fotograferade i svartvitt iklädd hans vackra silverhalsband.
Inte för att jag kan säga att jag vid den tiden hade någon kunskap, men jag älskade den mörka och tjockflytande glasyren som vällde ut över formerna på keramiken som producerades på Svenssons Loge. Rustikt 70-tal i alla ledder. Trots detta var jag Björbokulla, och passade ändå inte riktigt in att hänga på Svenssons loge. Jag tillhörde ju Björbo, fiket och alla andra. Ville vara som alla andra. Men jag anade så småningom att det kanske inte var nödvändigt att avstå, att det gick att välja både och. Kärleken till byn och människorna hemma gick att kombinera med de andra dimensionerna bortom. Det var inte förrän Alex så småningom öppnade pub, och även björbopojkarna lockades till Svenssons loge, som världarna för några ögonblick gick ihop.
När jag sedan kom till gymnasiet i Borlänge en bit in på 70-talet, fanns ett rikligare utbud av spelmansstämmor, musikforum, alternativa och fria teatergrupper, teckningskurser, kulturklubbar och så vidare. Jag visade stolt upp Svenssons loge för alla mina nyvunna kulturintresserade vänner från gymnasietiden, som kom och hälsade på mig. Två av mina bästa vänner, Eva Borgström och Susann Teneberg gjorde till och med sin praktik där. Under tidigt 70-tal var det Svenssons loge i Björbo och Wåhlstedts i Dala-Floda som tjänade som kulturella och internationella mötesplatser.
När Alex ringde och frågade om jag ville skriva ett par rader i samband med i jubileumshäftet, återvände många minnen och betydelsen av dem. Åren med Svenssons loge. Det är nog många med mig som fick vidgade vyer tack vare detta vattenhål. Det var slitigt många gånger för Alex och Lilian. Om man tittar i backspegeln var han ute långt före sin tid. Idag hör man ständigt om regionala satsningar och marknadsföringstermer som "glocal" och "cultural planning" där man satsar på kultur i glesbygd för att attrahera inflyttning och tillväxt. Centrum och periferi. Alex stormade in i Björbo, kämpade, men tvingades till sist till konkurs. Undrar om kommunen stöttade som den borde? Skulle det ha varit annorlunda idag, då man värnar om det lokala, närproducerade och den genuina kulturen alltmera?
Åren gick. Det blev glesare mellan mina besök i Björbo och till Svenssons loge. Jag fortsatte vidare med studier och till andra länder. Via UD kom jag till ambassaden i Paris. Där hade jag nöjet att ordna ett besök för Alex och ett helt gäng spelmän från Dalarna som gjorde dundersuccé i Paris med Flodas Anders Bondesson i spetsen och den skönsjungande …….. Ett av de mest bejublade framträdandena var när spelmännen, i samband med avskedsfest för det avresande ambassadörsparet Ingemar och Ingegerd Hägglöf, följde dem med gånglåtar ända ut på gatan till den väntande limousinen. Och sedan, som en följd av Parisvistelsen, då Alex upptäckt att jag hade kvar ungdomens konstnärsdrömmar och fortfarande målade, bjöds jag in att ställa ut på Svenssons loge. Lilla jag, nu 22. Det var stort! Det var tyvärr också den sista utställningen som hölls innan logen stängde.
Ewa Axelson Kumlin
Björbo augusti 2008