Fortfarande lika tagen av gårdagens utställning

Som sagt, utställningen Arte Para Criancas i SESC Pompeia var en imponerande upplevelse. Bilder kommer när jag hinner lägga in. Själva platsen, ett verkligt demokratiskt och välbesökt kulturcenter, byggt ur ett fabriksområdet och ritat av den fantastiska italienska arkitekten Lina Bo Bardi. Hon har skapat många smärre underverk under sitt liv i och sin kärlek till Brasilien. Här har hon utgått från platsens ursprungliga egenskaper, hon har bevarat fabrikskänslan och till och med byggt in floden symboliskt i ett rinnande flöde med stenar med små broar tvärsöver. En varm och välkomnande miljö. Passade perfekt för den här utställningen. Yoko Onos verk med olika entréval i början, därinne kunde man spela hennes schack med bara vita brickor och pjäser. Till slut förvirring och ingen kan vinna. Emmanuel Nassar hade också gjort en fotbollsinstallation där man aldrig kunde göra mål. Barnen fick ge sig i direkt match med konstverken, inga förklarande texter eller guidning. Den inneboende explosiviteten och energin hos såväl barn som konstverk var perfekt kombination. Curatorn Evandro Salles berättade att det hade varit så många barn under öppningsdagen att de var tvungna att stänga av vissa delar. Utställningen har vandrat runt i Brasilien. Måste vara ett av Evandros stora livsverk som han jobbat med i flera år. Fine Evandro. Kritikerna vet inte hur de ska förhålla sig. De kan inte kritisera konsten, högsta kvalitet och reella installationer, inte specialanpassade eller gjorda för barn. Samtidigt finns inget kvar av det högtidliga förhållandet mellan institution och intellektualisering. Det tas ur det vanliga sammanhanget. En ögonöppnare. Det är i samma lokal som vi ska försöka visa Svenska Frön – den turnerande utställningen om svensk design för barn som Margarita Matiz Bergfelt initierat för Svensk Form och som Sida via SI finansierat. Det är den perfekta platsen och kulturhusen SESC Pompeia finns i hela Brasilien.